hej. vissa förtjänar lycka och nedförsbacke i livet mer än andra, och jag är nog en av de där andra. jag drar ju ner andra ner i min skit, så varför skulle jag då förtjäna ett lyckligt liv där det mesta går bra? det är ju irrationellt.

att sedan någon bestämmer sig för att försöka ändra på min syn på detta, att försöka förändra något som är liksom fucking inpräntat i mitt envisa huvud makes no sense to me, men tanken att denna någon faktiskt har bestämt sig för att lyckas och inte ger upp, gör mitt goddamn olycksdrabbade liv lite lättare varje dag. kanske kan den där abstrakta saken som kallas lycka drabba mig ändå. eller?